48 TIMMAR KVAR!

Känner mig ganska värdelös och stressad, efter jobbet idag var mina planer att åka hem, tvätta och packa.. men nej, jag somnade som en stock och vaknade inte förrän för någon timme sen.. Har jag packat? NEJ! Vet inte ens när jag ska hinna med det, imorgon jobbar jag och sen ska jag träffa mamma innan jag möter upp tjejerna för mys-torsdag. Fredag? Då firas min 20 års dag och sedan åker vi ju fredagnatt, så när ska jag ha tiden att packa? Om inte nu ikväll men jag är ju trött som en idiot och vill bara fortsätta sova... Åååååååhhh, planera är inte min bästa sida. Kanske ska säga till min bästa vän att vi ska ta vår spontanitet till en ny nivå, åka direkt från en utgång utan packning... skoja.

HELJO

Dags att sova efter en ganska ovettig dag, somnade inte förräns halv sex inatt. Vaknade vid halv två, tvättade lite kläder inför resan och åkte sedan ner på stan och fikade med Isabella, catcha upp och myste lite innan vi båda var trötta och åkte hemåt. Jobb imorgon, dags att ta tag i livet igen efter att ha varit ledig lite för läääänge haha.

TILL MINNE AV FILIP.

Kollade genom min blogg & hittade det här inlägget från hösten 2009. AJ.

"Snart är det tre år sedan Filip dog.. även fast det känns en väldigt kort tid så har det gått en evighet. Jag saknar honom verkligen och han finns i mina tankar varje dag, önskar att det aldrig hade hänt. Han var den finaste människan och han var den som minst förtjänade det här. Jag älskade honom så himlans mycket och gör fortfarande, allting känns så himla overkligt.

Allt jag vill är att han ska komma tillbaka, vill inte vara den personen som fick hela sitt tonårsliv förstört pga att en nära vän dog, vill vara en tjej som är glad och ser livet från den ljusa sidan.. men jag kan bara inte göra det. Känner fortfarande skuld för att det inte var jag.

Jag har en hemsk bild framför mig där jag ser den starkaste kvinnan jag känner som den svagaste. En bild på en järnväg fylld med blommor, dagen efter att min fina vän försvann. En bild där jag sitter på toaletten och gråter varje gång jag besöker hans hem. En bild från när det var ett år sedan han dog och det var en fin minneskväll för honom, där alla hans nära och kära samlades. En bild från när det var två år sedan han dog och jag var hemma hos honom och bara mindes... jag vill få bort alla de här dåliga minnena med honom och ersätta de med fina, glada minnen tillsammans med honom..

Jag vill att han ska komma tillbaka så han mamma, pappa och bror blir som de va innan allting hände, så hans rum och hem luktar som honom igen. Att man är hos honom och det alltid kommer massa snygga killar in och frågar efter honom, nu är det bara tomt.. Man sitter i en tom soffa och ser massa bilder runt omkring sig, bilder på den killen man tyckte mest om, killen ens mamma bestämde sig för att man skulle bli bortgift till (på skojj alltså) .. Killen som alltid kallade än fjortis, men inte fick uppleva när jag blev fjorton på riktigt.

...[paus]...

Jag vill att de tre åren ska spolas tillbaka, för jag minns inte hans leende längre. Minns inte sista gången jag träffade honom, pratade med honom, log mot honom, grät tillsammans med honom, åt tillsammans med honom.. spenderade de sista minuterna med honom. Och det som gör mig mest besviken är att jag skulle träffat honom dagen efter och vara med honom, jag var så himla lycklig för jag saknade honom verkligen. Han var en sånn person som man såg framemot att träffa. Han var en fin vän som inte var falsk , som alltid sa sanningen. Jag saknar honom och det finns ingen som någonsin kommer kunna ta ifrån honom det hålet han gjorde i mitt hjärta..

Han förtjänade att leva, han var fan den bästa människan jag visste, den skönaste, roligaste, tuffaste, finaste och den mest speciella... vi hade samma humor och jag tror inte att jag skrattat alldeles, alldeles ifrån hjärtat sedan han dog. Jag saknar känslan att kunna sig 100% lycklig, för den känslan togs ifrån mig fredagskvällen den 13 oktober 2006.

Ta mig tillbaka, så jag kan rädda både dig, mig och dina nära och kära från denna fruktansvärda händelse.
Vi kommer aldrig att komma över det.

1990-11-10  -  2006-10-13
♥"

ÄVENTYR


Det finns inget lyckligt slut i den här sagan.

Skrev världens längsta text men sedan slog det mig, vafan spelar det för roll? Det gör ingen skillnad. Idag var det sex år sedan min finaste och första barndomsvän dog, inte ens ord kan förklara smärtan och saknaden. Att jag är tvungen att gå till en jävla sten för att ens få en känsla av att han är närvarande... Det var inte såhär jag hade föreställt mig framtiden, vi skulle ju uppleva allting i livet vid varandras sida. Och tanken skulle aldrig ha slagit mig när jag satt där för sex år sedan och fikade med min kära vän, att han skulle dö? Försvinna? Aldrig mer komma tillbaka? Lämna mig? Ensam kvar? Hans skratt kan fortfarande eka i mitt huvud ibland men till och med det börjar blekna bort.. Han försvinner längre och längre ifrån mig och det finns ingenting jag kan göra, han börjar kännas mer och mer som en främling och det krossar mig fullständigt. Jag är så jävla arg att jag inte kan förklara med ord samtidigt som jag är så jävla sårad. Hur fan kunde det bli såhär.... Och hur fan kan jag uppskatta livet när den jag helst av allt ville uppskatta det tillsammans med inte finns kvar hos mig längre? Livet är så jävla orättvist.
 
10/11-1991 - 13/10-2006
Filip Mauro Eriksson, älskade vän.
Vila i frid, jag glömmer dig aldrig.
Jag älskar dig....
 


Hjärtat mitt, tack!

Vad hade jag gjort utan dig, Isabella Magdalena Marklund? Ingen kommer någonsin kunna förstå som du, för du har varit med i alla nedgångar, du är den enda som verkligen vet hur jobbig den här veckan är för mig. Ångesten, smärtan och skulden... Känns så trygt att ha dig vid min sida, jag behöver inte säga mycket för du vet redan. Du var där när allting hände, du har gjort så jag klarat mig i genom det värsta i mitt liv. Du är min styrka, du är den jag lutar mig mot när det är för svårt. Och du drar upp mig från sängen när jag helst av allt bara vill begrava mig själv i den, jag vet inte hur jag skulle ha klarat den här veckan varje år om det inte vore för dig. Älskade älskade bästa vän.
 

Samma ångest varje år.

Ångest veckan som inträffar varje år i oktober är här, därför jag inte varit på topp dem senaste dagarna. Det är svårt när tankarna är någon annanstans.. Gömmer mig under täcket och försöker få tiden att gå så snabbt som möjligt så ingenting hemsk ska hinna hända, för om man har en otursvecka så är det här absolut min. Varje år händer det något som jag minst önskar och jag hoppas varje år att jag ska ha fel, vilket jag aldrig har. Så kommer fortsätta att försöka springa ifrån tiden, hålla mig upptagen och för mig själv. Gömma
mig helt enkelt. Och tro mig, jag överdriver inte, skulle kunna göra en lång lista på vad som hänt den här veckan varje år så skulle ni tro mig.

Hejs svejs.


DO U WANT MORE INFO?

 
- vet inte vad jag ska skriva, gör inte så mycket mer om dagarna än att jobba, längta bort och sova. eller förresten, igår var jag också hemma hos zoe tillsammans med erre och idag åt jag ju lunch med isabella innan jobbet. snabbt man glömmer vad man gör om dagarna. åker bort på lördag också, får se hur länge jag vill och kan stanna, allt för att inte vara i uptown.

Oct. 10, 2012


OKEJ

Booort, booort, boooort & aldrig mer tillbaka... Aldrig mer.

...just love it...


inspration.


EN BILD SÄGER MER ÄN TIOTUSEN ORD


DIAMONDS

Har haft en hyfsat fin helg, födelsedagsfest i fredags, Ragnas första utgång igår på Saluhallen och bio idag med mamma... Ändå kan jag inte komma ifrån tankarna att jag bara vill härifrån NU. Finns ingenting kvar här att hämta, allting är förstört och uttjatat till tusen.

DAGS FÖR FÖRFESTEN MED BÄSTA TJEJERNA.

ser fram emot att kvällen slutar som den på bilderna gjorde. SPÅRat!

Kan inte låta bli att längta. 2 månader kvar.


DON'T YOU WORRY CHILD

Ååååh vill typ skriva massor om hur mitt liv rullar på och hur mycket jag har gjort och fortfarande ser fram emot. I helgen så var jag, Mathilda, Agnes och Zoe hos bästa-Jasmin i Örebro, körde en fin utgång och åkte hem igår. När jag kom hem så åkte jag direkt ner på stan och drack vin på Terassen med Isabella..
Mötte upp henne på stan idag också, så gick vi en runda innan vi köpte med oss middag och åkte till Stenhagen, där vi hade gymnastikträning för småtjejerna i tre timmar....
 
..... Så vad jag ser fram emot? Imorgon ska jag hem till bästis-Agnes när hon slutat jobba och sova där, torsdag ska jag mysa med mina finaste tjejer som jag inte träffat på evigheter, hemma hos Sigrid. I helgen tror jag att det står födelsedagsfestX2 på schemat, om jag inte har fel?
Och om 18 dagar åker jag med Agnes till Gran Canaria för sol, bad, god mat, underbart sällskap, chillande och 25% festande. Det är också 18 dagar kvar tills jag fyller tjugo år och ska fira det med min älskade familj/släkt. När vi kommer hem blir det ju självklart också en fest med mina finaste vänner för att fira att jag har fyllt vuxen. Vilket verkligen är något att se fram emot.
Jag hörde också något om en kryssning som en viss person ska få i födelsedagspresent av Isabella, så den hänger jag nog med på också i november. Den 9 december har jag och Isabella dessutom gymnastiktävling för småtjejerna, får se om vi tränat dem bra tills dess, hähä.
Sen det sista men absolut inte det minsta, om nästan exakt två månader flyttar jag, 43 mil & sex timmar i från Uppsala till en liten håla som heter Idre. Dags för mig att pröva på säsongsarbete i en skidort!
 
.... fem månader efter det får vi se vart jag tar vägen och vad jag hittar på!
Men lägg inte kommentaren om att jag inte gör något vettigt med mitt liv, för jag leeever det så fint.

RSS 2.0